Alkemiska skrifter gavs ut i den påhittade 1400-talsmunkens namn.

I dag ser vi det som självklart att de senaste forskningsrönen väger tyngst. Nya teorier och metoder gör att äldre forskning med tiden tappar aktualitet – men så har man inte alltid resonerat.

Ända in på 1700-talet fanns en utbredd uppfattning att äldre generationer suttit inne med kunskap som gått förlorad. Det stämde till viss del. Mycket europeisk kunskap glömdes bort efter romarrikets fall och återupptäcktes först under renässansen. Om man som alkemist ville få genomslag för sina idéer var det därför en bra strategi att hävda att det var en uråldrig text man hade kommit över. Därför gavs alkemiska texter ofta ut under pseudonymer, antingen med uppdiktade namn eller med namn på verkliga personer som man såg som auktoriteter.

Då den tyske salttillverkaren Johann Thölde 1599 gav ut skriften Von dem grossen Stein der Uralten (fritt översatt: Om de vises stora sten) påstod han att han funnit texten inmurad i kyrkan i Erfurt och att den var skriven på 1400-talet av en uppdiktad munk vid namn Basilius Valentinus.

Texten blev mycket populär vilket fick Thölde att finna fler skrifter. Dessa trycktes i många upplagor ända in på 1700-talet. Texten Triumph Wagen Antimonii (Antimons triumfvagn) som beskriver antimon, dess föreningar och medicinska användning rönte också stort intresse bland läkare och kemister.

Det är den första utförliga beskrivningen av antimon och dess kemi. Den beskrivna metoden för att framställa antimon genom reduktion av antimonsulfid med järn är mycket enkel att utföra och fungerar förträffligt.

I förordet till Von dem grossen Stein der Uralten berättar Basilius Valentinus hur han försökt bota en sjuk vän med traditionella naturläkemedel utan framgång. I desperation gick han då över till läkemedel framställda ur mineraler, och lyckades inte bara bota sin vän, utan fann också en metod att framställa guld. Metoden beskriver han sedan i tolv nycklar – tolv steg i form av allegoriska texter.

Senare upplagor innehåller illustrationer som blivit legendariska. Den första nyckeln (se bilden) går att knäcka: Den beskriver hur kungen ska renas genom att slukas av en grå varg som sedan kastas på elden, varvid konungen återuppstår. Det är ett recept på att rena guld (kungen) genom upphettning med antimonsulfid (vargen), som omvandlar förorenande oädla metaller till sulfider. Guldet bildar en legering med antimon som förångas och lämnar rent guld vid kraftig upphettning, det vill säga när vargen kastas på elden. Ju längre man kommer, desto mer kryptiska blir dock nycklarna.

Basilius Valentinus förklarar själv sitt hemlighetsmakeri: ”Även om jag av kärlek med glädje kunde avslöja mer för dig har Skaparen förbjudit mig, varför jag inte kan tala klarare om dessa ting utan att missbruka Guds gåvor och orsaka att jag begår många synder och ådrar mig en gudomlig hämnd och med andra drabbas av eviga straff.” Gud har reserverat kunskapen för de som hatar lögner, älskar sanningen och älskar Gud.

Han skriver också att om ”du inte förstår det som du borde förstå, så är du inte hängiven åt filosofin, eller så saknar du Guds beskydd”.

Den alkemiska kunskapen var alltså avsedd för utvalda. Medan många alkemister sökte de vises sten i animaliska material gör Basilius Valentinus klart att detta är helt fel: ”Därför, notera och förstå min vän, att du inte använder något djurs själ i sökandet, eftersom kött och blod, som Skaparen gett djuren, tillhör djuren …”

Det var få andra som talade om oetiska djurförsök på 1500-talet, och mycket anatomisk kunskap härrör från fullständigt hårresande experiment på levande djur.

Det är ett vida spritt missförstånd att alla alkemister var charlataner som dolde sin okunskap genom dunkla formuleringar. För att förstå alkemi måste man också förstå att den utvecklades långt innan vetenskapliga metoder introducerades under 1600-talet. Även alkemisterna var barn av sin tid.

Text: Anders Lennartson, doktor i kemi och författare till flera böcker om kemihistoria. Hösten 2020 kom hans bok om Carl Wilhelm Scheele och Torbern Bergman ut på förlaget Springer.