Vera Sandberg var 19 år när hon 1914, som första och enda kvinna, kom in på Chalmers.
Vera Sandberg har med rätta lyfts fram som en pionjär. Hennes insats har uppmärksammats på många sätt. Hon har bland annat gett namn åt Chalmersspexet Vera, en luftballong och ett kafé. Hon har fått inte mindre än två gator uppkallade efter sig, Vera Sandbergs allé i Göteborg och Vera Sandbergs gata i Ljungby. Vid Chalmers avtäcktes 2019 Veras laboration, en fyra meter hög bronsstaty. I Ljungby öppnades nyligen Veras science center.
Statyn vid Chalmers fick Gunilla Resare, barnbarn till Vera Sandberg, att börja fundera på sin farmors liv och yrkesval. Det resulterade i boken Vera Sandberg – Sveriges första kvinnliga ingenjör.
Det är inte någon omfångsrik bok – totalt är den på cirka hundra sidor, men innehållet är omfattande.
Vi får läsa om Veras barndom och stora familj, pappans död, flytten till morfadern, Chalmersstudierna, yrkeslivet, giftermålet med Ragnar Resare samt livet som bonusmamma och farmor. Hela trettio sidor i boken handlar om turerna kring familjens pappersbruk, som Veras äldste bror och mor drev vidare efter morfaderns död 1912.
Det är en dramatisk familjehistoria, med familjeförsörjare som dör och pappersbruk som brinner upp.
Ändå är det något som saknas.
Efter att Vera Sandberg, som enda kvinnan bland 500 manliga kurskamrater, utexaminerats som kemiingenjör på Chalmers arbetar hon som laboratoriechef och en kortare tid som chef för familjens pappersbruk.
Efter några år i Tyskland läser hon på rekordtid in studentexamen för att kunna studera på en högskola (vilket inte Chalmers var i början på 1900-talet). 1925 tar hon en filosofie examen på Stockholms högskola (föregångaren till Stockholms universitet). Därefter fortsätter hon som framgångsrik yrkeskvinna. Hon arbetade på AB Skandinaviska raffinaderi i Partille, Oljefabriken i Karlshamn, Helsingborgs gummifabrik och slutligen vid Sieverts kabelverk i Sundbyberg. Den sista anställningen avslutar hon när hon 1937 gifter sig med Ragnar Resare, som var ingenjör i Storfors i Värmland.
Redan som 42-åring avslutar alltså Vera Sandberg sitt yrkesliv, lämnar Stockholm för Värmland och blir hemmafru med huvudansvar för de fem bonussönerna som följer med i äktenskapet med Ragnar Resare.
Vad är det som driver henne? Varför lägger hon så stor möda på att ta sig in på utbildningar som tidigare varit stängda för kvinnor? Varför väljer hon sedan att avsluta sin yrkeskarriär i förtid? De frågorna ger boken inga utförliga svar på även om Gunilla Resare på ett föredömligt sätt samlat ihop vad som skrivits om både Vera Sandberg och familjens pappersbruk.
Gunilla Resare har även intervjuat familjemedlemmar och släktingar. De som fortfarande är i livet vill säga. Och kanske är det just det som är problemet. Det har gått alltför lång tid sedan Vera Sandberg gick ur tiden. Hon dog 1979 – alltså 40 år innan Chalmers avtäckte Veras laboration.
Samma sak är det med övriga hyllningar och aktiviteter för att uppmärksamma Sveriges första kvinnliga ingenjör. Alla är de av relativt sent datum. Det känns lite sorgligt. Både för att Vera Sandberg inte fick uppleva hyllningarna och för att det hade varit spännande att få fördjupa sig i hennes tankar om yrkesvalet och om vilka strategier hon använde för att ta sig fram i en mansdominerad värld.
Det skulle även vara intressant att veta mer om varför hon gav upp yrkeslivet. Var det så att tidens konventioner till slut satte stopp, att det inte gick att tänka sig att kombinera yrkesliv och moderskap? Eller var det helt enkelt så att hennes kön begränsade hur långt hon kunde nå i yrkeslivet trots stor begåvning och stort engagemang och att livet som matriark gav större utrymme för personlig utveckling?
Det får vi inte veta.
Text: Ulla Nyman, ordförande i redaktionsrådet för Kemisk tidskrift.
Recensionen publicerades ursprungligen i Kemisk Tidskrift nr 2 2023. Kemisk Tidskrift skickas ut till medlemmar i Svenska Kemisamfundet.
Läs mer om medlemskapet här: Medlemskap – Svenska Kemisamfundet