Mjölkpulvret har en dramatisk historia. Många försök att ta fram det eftertraktade pulvret misslyckades. När uppfinnaren Ninni Kronberg i början av 1930-talet hittar ett sätt att både torka mjölken och bevara smaken ligger de mest laddade händelserna decennier bak i tiden.
Att Ninni Kronberg kom att ta sig an torrmjölksfrågan var egentligen inte så förvånande. På Rydsgårds gods där hon bodde fanns en besättning svartvita Holsteinkor. Tillsammans mjölkade de ungefär 50 liter om dagen.
Utmaningen det innebar att på ett säkert och ekonomiskt sätt ta tillvara på all denna näringsrika mjölk kan inte ha undgått henne.
Ninni Kronberg ville bidra med den sista pusselbit som behövdes för en framgångsrik kommersialisering av torrmjölken i Sverige. Lösningen stod klar 1934 och presenterades som världens första smakliga torrmjölk – uppblandad med vatten smakade den som ”riktig” mjölk.
Utvecklingsprocessen hade varit både lång och arbetsam. Förutom sin uthållighet framhöll Ninni Kronberg att hon fått andlig hjälp, även om den i hennes fall var av mer konventionell form. Ninni Kronberg var djupt religiös och diskuterade ibland sina tekniska problem med Gud: ”När jag känt mina resurser för svaga har jag vänt mig till Honom i bön. Och tro mig, såväl i mitt arbete som i mitt privatliv har jag fått erfara bönhörelsens hugsvalelse.”
Oavsett hur många av hennes idéer som uppkom genom hårt arbete i laboratoriet och hur många som inspirerats från högre makter var det sätt på vilket hon slutligen torkade mjölken genialt. Den mjölktorkningsapparat som kemisten och uppfinnaren Martin Ekenberg tidigare utvecklat kräver att mjölken kommer i direktkontakt med en het metallyta. Kronberg torkade mjölken på ett helt annat sätt.
Hennes metod gick ut på att mjölken pumpas genom ett fint munstycke in i en stor kammare med torr och varm luft, där små, små mjölkdroppar bildas och långsamt faller mot botten. Kontakten med den heta luften får vattnet i mjölkdroppen att avdunsta. När droppen når botten, två till tre sekunder senare, har den redan förlorat tillräckligt med vatten för att ha förvandlats till en liten pulverpartikel.
Det finurliga med metoden är att avdunstningen hjälper till att bevara de värmekänsliga vitaminerna i mjölken. De vattenmolekyler som sliter sig loss från droppen gör detta genom att ta energi från mjölken. Avdunstningen kyler därför mjölkdroppen på samma sätt som kroppen kyls av att svettas en het sommardag, så att temperaturen i den fallande mjölkdroppen aldrig rusar iväg.
Men spraytorken var inte hela hemligheten bakom fru Kronbergs metod. Stoltast var hon över den andra delen av sin lösning.
Både smaken, hållbarheten och näringsinnehållet var följaktligen bättre i hennes torrmjölk än i Ekenbergs.
Metoden att framställa ett pulver genom att spraya små droppar i en het kammare kallas spraytorkning och används fortfarande av livsmedelsindustrier över hela världen, bland annat för att göra mjölkpulver. Samma metod används för övrigt vid tillverkning av allt från antibiotika till snabbkaffe och tvättmedel.
Men spraytorken var inte hela hemligheten bakom fru Kronbergs metod. Stoltast var hon över den andra delen av sin lösning.
Från sin tid med jästersättningsmedlet Practicmjölet var hon en hängiven anhängare av mjölksyrabakterier. Hon hade kommit på att hon kunde förbehandla mjölken med en liten mängd renframställda sådana. På så sätt skulle de skadliga bakterier som försökte invadera mjölkpulvret tvingas konkurrera med hennes goda mjölksyrabakterier, och därmed fick mjölken ett extra skydd.
Ninni Kronberg var redan från början inställd på att patentera och kommersialisera sin uppfinning. I intervjuer poängterade hon gärna att det var arbetet i sig som var den största belöningen, men efter att hennes före detta make dött 1930 var hon inte längre ekonomiskt oberoende. Uppfinnandet blev därför också den före detta societetsfruns sätt att söka en egen försörjning.
Erfarenheten av att driva Practicbolaget hade inte gett mersmak och Ninni försökte i stället hitta en lämplig köpare till sitt nya patent. Den största marknaden för industriell mejeriproduktion fanns fortfarande i England, och det var dit hon skickade sin representant, en direktör Lysell, hösten 1933. Det engelska äventyret förde med Ninni ut på en känslomässig berg- och dalbanetur, som tyvärr slutade i svår besvikelse.
Till en början såg allting gott ut. Den 27 oktober 1933 berättar de svenska tidningarna att Lysells förhandlingar gått lysande: Ninni Kronberg ska ha erbjudits motsvarande över 30 miljoner kronor bara för de brittiska rättigheterna till sitt patent – att Kronberg verkligen ansågs ha gjort en stor teknisk upptäckt blir uppenbart om vi jämför med att det Ekenbergska patentet sålts för motsvarande 500 kronor bara ett par decennier tidigare. Ett engelskt konsortium stod nu redo att starta upp 15 fabriker för tillverkning av torrmjölk enligt Kronbergs metod.
Det bästa var kanske att resten av världen fortfarande låg öppen för exploatering – de trettio miljonerna hon enligt uppgift hade erbjudits gällde bara själva England, och de 15 fabrikerna skulle inte ens ha rätt att sälja till imperiets kolonier.
Ninni Kronberg började genast föreställa sig etableringen av en ny torrmjölksfabrik i Ystad, mångdubbelt större än den nu nedlagda Ekenbergska fabriken.
Drömmen fick dock ett abrupt slut redan ett par dagar senare. Tisdagen den 31 oktober hade ett stort pressuppbåd samlats i Göteborgs hamn för att ta emot passagerarfartyget Suecia. Ombord fanns den direktör som drivit förhandlingarna å Kronbergs vägnar, och tidningarna slogs om intervjuplats – alla ville veta mer om det stora mjölkpulverprojektet.
Men journalisterna blev besvikna– rapporterna från London hade varit överdrivna. Förhandlingarna hade visserligen gått bra. Engelsmännen var intresserade av att starta upp en fabrik i Scewbourough*, meddelade han. Men ingenting var avgjort. Också det visade sig vara alltför optimistiskt. Affären gick i stöpet. Det blev ingen engelsk fabrik, inga Kronbergska miljoner och därför fanns inte heller pengar till en ny svensk fabrik.
Soldaterna intygade att både hållbarhet och smak var vida överlägset allt de provat tidigare.
Ninni Kronberg gav inte upp. Hon fortsatte att både finslipa sin uppfinning och uppvakta möjliga finansiärer. 1938 hade metoden med hennes egna ord ”utexperimenterats och fulländats så att den enligt experternas utsagor överträffar allt som finns av detta slag på den internationella marknaden”.
Året dessförinnan hade hon lyckats få det svenska försvaret att testa hennes produkt. De var redan storköpare av mjölkpulver producerat med Ekenbergs gamla metod. Torrmjölk är nämligen med sin låga vikt och sin höga näringstäthet perfekt som fältkost.
Testerna utföll mycket fördelaktigt för Ninni Kronberg – soldaterna intygade att både hållbarhet och smak var vida överlägset allt de provat tidigare.
Den 15 juli 1938 kom genombrottet så äntligen. Ninni Kronberg beviljades ett statsanslag om 25 000 kronor – lite drygt 700 000 i dagens penningvärde – för att med den demonstrationsfabrik hon byggt upp i Rydsgård som förlaga igångsätta storskalig produktion. Men det fanns ett förbehåll. Fabriken måste ligga i Sverige och styras av ett svenskt bolag med ett aktiekapital på sammanlagt 250 000 kronor.
Drömmen var inom räckhåll, men fortfarande behövde hon mer kapital. Först försökte hon med mejerierna. Detta var före mejerisammanslagningarna, och det fanns fortfarande hundratals mejerier bara i Skåne, många av dem utspridda på landsbygden – det närmaste mejeriet fanns i den lilla byn Tånebro bara ett par kilometer söder om Rydsgårds gods.
Men mejerierna visade inget intresse för Kronbergs torrmjölksföretag. Hennes argument om oanade exportmöjligheter nådde inte fram. Mjölkpulver föreföll fortfarande alltför otraditionellt, alltför osäkert.
När hon till sist fick napp var det inte från mejeribranschen. Det började med att Wilhelm Westrup introducerade henne för sin kamrat Rolf Forsell, känd för sina goda branschkontakter och sin utmärkta näsa för lukrativa affärsmöjligheter.
Forsell, då i 40- årsåldern, var sedan ett tiotal år tillbaka direktör på en stor konservfabrik i Göteborg. Kronberg övertygade honom om att hon var någonting mycket stort på spåren, och han kontaktade i sin tur bankmannen Carl Bertil Lilja. Och det är här, genom Lilja, som uppfinnaren Ninni Kronberg får kontakt med affärsmagnaten Axel WennerGren. När dammsugarkungen får höra om Kronbergs uppfinning nappar han genast.
Den 9 september 1938 bildades företaget Svenska Mjölkprodukter AB – eller SMP som det kom att kallas. Företaget bytte 1963 namn till Semper. Företagets grund var Kronbergs idéer, uppbackade av WennerGrens finansiella muskler och långa erfarenhet av hur man går från uppfinning till internationell försäljningssuccé.
En fabrik byggdes i östgötska Kimstad, med planer på att torka 25 000 liter mjölk om dagen. När de Laval och Ekenberg gått in i liknande samarbeten hade de fått ägarandelar i de bolag deras uppfinningar lagt grunden för.
Ninni Kronberg, däremot, fick hela sin betalning i form av royaltyer och kontantersättningar. Summan var visserligen rejält tilltagen – för varje kilogram torrmjölk som producerades med hjälp av hennes uppfinningar skulle hon få mellan ett och två ören. Kontantersättningen låg på motsvarande knappt en miljon kronor och 25 procent av företagets vinst ”i den mån densamma härflyter av exploateringen av Kronbergs uppfinningar”. Det skulle bli en rejäl slant med tiden.
Avtalet kan vid en första anblick uppfattas som generöst. Men precis som von Platen och Munters skulle hon med tiden komma att inse att WennerGren inte drog sig för att smyga in små fallgropar i det finstilta. WennerGren använde sitt stora kontaktnät och sitt exceptionella sinne för att sälja för att få upp intresset för fru Kronbergs nya mjölkpulver.
I början av augusti 1938, medan mjölkpulverbolaget ännu var under uppbyggnad, hade redan uppköpare i England och Frankrike hört av sig och försökt lägga ordrar. Brittiska dagstidningar beskrev i lyriska ordalag ”Mrs. Ninni Kronberg of Rydsgaard” och hennes nya metod att torka mjölk på.
Äntligen var så Axel WennerGren och Ninni Kronberg på väg att åstadkomma det man drömt om i Sverige sedan slutet av 1800-talet – en stor svensk högteknologisk torrmjölksfabrik som försåg världen med närande mjölk, och svenska kassakistor med guld. Tekniken var på plats, finansieringen var ordnad och genom WennerGren hade SMP tillgång till en av sin tids största experter på internationell handel. ”Torrmjölken blir med all sannolikhet en världsindustri”, sammanfattade tidningarna läget.
Produktionen i Kimstadsfabriken kunde påbörjas den 1 september 1939. Tekniskt gick allt som det skulle. Till och med den omfattande logistiken fungerade – redan samma dag transporterades de första säckarna till Göteborg för utskeppning. Men det är svårt att tänka sig en mindre väl vald dag för att starta en internationell exportindustri. På andra sidan Östersjön, vid den norra delen av polsk–tyska gränsen, belägen endast 35 mil sydost om Rydsgård, var ett nytt världskrig på väg att bryta ut. Kriget innebar ett hinder för varje företag inriktat på export. Men just för SMP skulle problemen bli både större och mer långlivade än för många andra.
Ninni Kronbergs mjölkpulverdrömmar var nära att helt komma av sig, mycket på grund av en serie tragiska händelser på Atlanten en stormig natt ett par dagar senare, och den roll hennes affärspartner Axel WennerGren tillskrevs i dessa.
Text: Andreas Håkansson, forskare på Institutionen för livsmedelsteknik vid Lunds universitet. Han har skrivit flera populärvetenskapliga böcker om livsmedel.
Texten är ett bearbetat utdrag ur Pulverpionjärerna: Den explosiva historien om torkad mjölk av Andreas Håkansson [Fri tanke 2020]
Fakta: Maillardreaktioner förstör mjölkpulvret
Skummjölkspulver – torkad mjölk – används flitigt i livsmedelsindustrin. Pulvret finns i modersmjölksersättning, mejeri- och bageriprodukter, rökt korv och många, många fler matvaror. Att framställa detta pulver och samtidigt bevara mjölkens näringsinnehåll är dock ingen enkel sak.
Själva torkningen sätter igång kemiska reaktioner i mjölken, bland annat så kallade Maillardreaktioner. Det som då händer är att mjölksocker (laktos) och aminosyran lysin i mjölkproteinet reagerar med varandra. Reaktionen kräver värme för att komma igång men har den väl gjort det så fortsätter den även vid lägre temperaturer. Hur snabbt reaktionen sedan utvecklas beror bland annat på vilken torkningsteknik man använder.
Forskaren Kataneh Aalaei studerade i sitt doktorandprojekt vid Lunds universitet 2017 denna speciella Maillardreaktion. Hon jämförde tre olika torkningstekniker – frystorkning, trum- eller valstorkning och spraytorkning – och kunde visa att frystorkning är den metod som bevarar mjölken bäst. Då fryser man först mjölken och sedan omvandlas iskristallerna till ånga under vakuum.
Vid trum- eller valstorkning bildas ett mycket tunt lager mjölk på ytan av en het roterande trumma som torkar mjölken. Spraytorkning – som är den vanligaste tekniken – bygger på att mjölken sprutas in i en kammare vid hög temperatur. De droppar som då bildas omvandlas till pulver på några sekunder. (Ninni Kronberg som vi möter i utdraget ur Andreas Håkanssons bok använde spraytorkning.)
Kataneh Aalaei undersökte aminosyran lysin och hur den reagerar med den reducerande sockerarten laktos i mjölken under torkningsprocessen, samt nedbrytningsprodukten karboximetyllysin. Det visar hur Maillard-reaktionen har satts igång och hur länge den fortsatt under efterföljande lagring.
Efter 200 dagar hade det bildats dubbelt så mycket karboximetyllysin i spraytorkade än i frystorkade prover. I trumtorkade prover fanns 1,6 gånger mer än i de frystorkade proverna. Undersökningen visade också att reaktionen påverkades av lagringsförhållanden som temperatur och relativ luftfuktighet. Ju högre temperatur och relativ fuktighet, desto mer hade aminosyran brutits ner.
Lagrades mjölkpulvret vid 33 procents relativ luftfuktighet och 20 grader, syntes ingen förändring. I 52 procents relativ luftfuktighet i 30 grader hade lysininnehållet däremot minskat med nästan hälften efter 200 dagar.
Om inte pulvret förvaras torrt och svalt påverkas med andra ord kvaliteten. Resultatet blir ett pulver som är sämre och också kan vara mindre hälsosamt att äta. Bland annat har den essentiella aminosyran lysin brutits ner. Forskningen finansierades av Vetenskapsrådet.
Text: Siv Engelmark