skip to Main Content

Krönika: Det handlar om pengar

Pernilla Wittung Stafshede. Foto: Emelie Asplund

Forskare lägger mer tid på att söka pengar än på att göra vetenskapliga upptäckter, skriver Pernilla Wittung Stafshede, som hoppas att förslag i den nya forskningspropositionen ska öka forskarnas ekonomiska trygghet.

När ska man ge upp? Jag har sökt många prestigefulla anslag de senaste åren. Vetenskapsrådets rådsprofessor tre gånger, Europeiska forskningsrådets (ERC) Advanced Grant tre gånger, och projektanslag från Wallenbergstiftelsen fyra gånger. Alla dessa försök har misslyckats.

Jag brukar likna mina avslag med slag i huvudet. Min styrka, som hos de flesta forskare, är att inte ge upp. Jag kravlar mig upp och tar nya tag, varje gång. Men hur många slag klarar man?

Min styrka, som hos de flesta forskare, är att inte ge upp.

Tänk hur många timmar, dagar och veckor jag har lagt på att skriva ihop projektplaner som inte blev något. Visst är det bra att ta fram nya projektidéer, men det vore mer värt att få fokusera djupare på den forskning jag faktiskt bedriver för stunden.

För att göra stora upptäckter måste forskare få fundera och kolla upp sidospår och oväntade resultat. Sanningen är att avslagen ovan inte är oväntade eftersom beviljandegraden är mycket låg.

Varför lägger jag då så mycket tid på att söka näst intill omöjliga pengar? Jo, för att ha en fungerande forskargrupp behövs flera anslag. Många forskare på svenska universitet, inklusive jag själv, får inte full lön. Mitt vanliga projektanslag från Vetenskapsrådet, som förr i tiden var gott nog, räcker inte längre till en hel doktorandlön.

Flera forskningsfinansiärer ger därtill inte full täckning för så kallade overheadkostnader och flera universitet hjälper tyvärr inte till centralt att täcka upp sådana hål, utan forskaren själv måste lösa det med andra pengar. Så forskare skriver i dag ansökningar till nästan alla utlysningar som dyker upp.

Jag har – trots att jag inte har fått ERC Advanced Grant – fått vara med i en av deras utvärderingspaneler. Där lärde jag mig att om man inte har alla sina representativa publikationer från Nature eller Science, då är man körd. Journal of the American Chemical Society (JACS) – en oerhört fin tidning för kemister – anses i de sammanhangen vara en specialtidskrift som inte är mycket värd.

För att göra stora upptäckter måste forskare få fundera och kolla upp sidospår och oväntade resultat.

Hur ska man nå den höga nivå som krävs? Systemet på min institution ger inte möjligheter till högprofilspublikationer, vilka kräver tid, fokus och forskargrupper med många doktorander. Här drivs handledare till att skriva flera korta artiklar eftersom doktorander ska ha fyra artiklar i sina avhandlingar.

Jag har det ändå bra. Jag har sedan nio år tillbaka ett Wallenberg Scholar-anslag som har möjliggjort att jag kan forska fritt och ha personer anställda. Då jag rekryterades till Chalmers fick jag ett startpaket med pengar för egen lön och studenter de första åren. Detta har lett till att några personer i min forskargrupp har fått fast anställning. De behövs för kontinuitet av kunskap och även för åtaganden som gäller hela avdelningen. Men nu är startpaketet slut och ekonomin börjar kärva.

I december kom en ny forskningsproposition som innehåller förstärkning till universiteten och Vetenskapsrådet för fri och långsiktig forskning. Det låter lovande – ska svensk akademi bedriva högklassig forskning i framtiden, måste forskarna få rimliga förutsättningar utan att tvingas jaga pengar i tid och otid. Vi forskare kommer att driva oss själva hårt även om vi får det ekonomiskt tryggare. Jag lovar att kvalitén på våra prestationer till och med kommer att höjas.

Så, till frågan i inledningen. När ska man ge upp? Mitt svar blir ”inte än”. Till våren ska jag samla energi och skriva nya ansökningar.

Text: Pernilla Wittung Stafshede, professor i biologi och bioteknik vid Chalmers.