Omställningen till ett fossilfritt samhälle ökar behovet av metaller och mineral. Vi måste återvinna mer – men behöver också nya malmfyndigheter. De gamla kan dessutom användas bättre.
Människans behov av metaller och mineralbaserade naturresurser ökar. Samtidigt tycks de flesta vara överens om att vi måste hushålla på ett på ett smartare och mer genomtänkt sätt med våra naturresurser.
I det perspektivet är människans behov av metaller intressant. Det är också alltmer aktuellt i takt med omställningen till ett fossilfritt och koldioxidneutralt samhälle.
Målet är att Sverige ska vara fossilfritt till 2045. Gruv- och mineralnäringen står för omkring åtta procent av våra totala koldioxidutsläpp. Det är därför viktigt att minska den sektorns utsläpp.
Nästan allt vi producerar i dag antingen består av eller är framställt med hjälp av metaller. Den gröna omställningen innebär ett ökat behov av både basmetaller och så kallade kritiska metaller, som är ekonomiskt viktiga men där tillgången är begränsad.
I förnybara energisystem som exempelvis vindkraftverk krävs en rad kritiska metaller, men också en större andel basmetaller. Det finns upp till tolv gånger mer koppar i förnybara energisystem jämfört med de traditionella. En elbil innehåller drygt tre gånger så mycket koppar som en bensinbil, och därför kommer efterfrågan på koppar att öka stadigt under de närmsta åren.
Metaller utgör ungefär 80 procent av de grundämnen som är kända i dag. De ingår naturligt i berggrund, mark och vatten. Den naturliga förekomsten av metaller i berggrunden varierar stort, men små mängder finns i princip överallt, framför allt bundna i mineral. När koncentrationen är så hög att det är ekonomiskt lönsamt att bryta pratar vi om en malm.
Enligt beräkningar från stålindustrins branschorganisation Jernkontoret kommer hälften av råvaran för stål 2060 att komma från gruvor och hälften från återvunna resurser, förutsatt att 80 procent av stålet återvinns globalt.
I Sverige är vi mycket framgångsrika när det gäller till exempel återvinning av metall- och elektronikskrot. Men vi behöver förbättra både insamling och processer, framför allt med tanke på den snabba utvecklingen av nya produkter, där metaller som tidigare inte använts i så stor utsträckning ingår.
Vi måste bli bättre på att nyttja hela potentialen i elektronikskrot. Kvarlämnat gammalt gruvavfall, övergiven urban infrastruktur och stålverksdeponier är också en stor resurs för återvinning. Stora delar av de basmetaller vi använder är dock bundna under lång tid i infrastruktur som byggnader och järnvägar. Återanvändning av sådana metaller kan oftast inte ske förrän efter hundratals år. Men även vid maximal återvinning av metaller kommer primära metaller från gruvdrift att fortsättningsvis utgöra minst den volym den har i dag. Detta beror på att världens befolkning växer, liksom behovet av metaller i de länder som nu är inne i en stark utvecklingsfas.
Den dag alla världens länder nått en medelklassekonomi och befolkningstillväxten har avstannat skulle användningen av metaller teoretiskt sett kunna plana ut. Och om vi visste exakt hur länge metallerna kommer att vara bundna i olika produkter, skulle vi kunna räkna ut när en hundraprocentig återvinning räcker för att tillgodose behovet.
Länderna inom EU förbrukar omkring 25 procent av de metaller som produceras globalt. Men EU:s egen produktion är bara ungefär tre procent av den globala. Det är en obalans som är svår att motivera utifrån den geologiska potential och tekniska utveckling som finns i Europa. Sverige är en betydande gruvnation inom EU. Vi är störst vad gäller produktionen av järn, zink och bly, och näst störst vad gäller silver. Norrbotten står ensamt för 90 procent av EU:s produktion av järnmalm. Men när det kommer till de kritiska metallerna saknar EU-länderna helt en inhemsk produktion.
Här klipper vi! Hela artikeln kan läsas i medlemstidningen Kemisk Tidskrift nr 2 2021.
Text: Christina Wanhainen