skip to Main Content

Kemiska språket

FOTO: ANDERS LENNARTSSON
En del av utrustningen från Torbern Bergmans labb
finns på Museum Gustavianum i Uppsala.

Han skapade kemins språk

Inspirerad av botanikern Carl von Linné började Uppsala professorn TORBERN BERGMAN på 1700-talet ge kemiska föreningar systematiska namn.

FÖRE 1700-TALET var antalet kända kemiska substanser litet och antalet ökade långsamt. Kemiska ämnen namngavs ofta efter någon egenskap, upptäckare eller upptäcktsort. Ett och samma ämne kunde ha många olika namn beroende på dess renhet, framställningsmetod eller använd­nings område. Under 1700 ­talet började kemiska ämnen upptäckas i en allt raskare takt. Därmed blev det också allt svårare att finna namn till dem. Med nya metaller och syror stod man också inför ett annat problem: att namnge ämnen som ännu inte studerats. Flera ledande kemister insåg problemet, men de konkreta idéerna var få och fick inget genomslag. Inom zoologin och botaniken hade man tam­pats med liknande problem långt tidigare när en strid ström av nya växter och djur fördes hem från fjärran kontinen­ter. På 1730 ­talet började Carl von Linné arbeta fram en lösning som fick sin slutliga form på 1750 ­talet: Alla växter och djur fick ett namn på latin i två delar. UPPSALA PROFESSORN Torbern Bergman (1735–1784) bestämde sig för att göra något åt den kemiska nomenklaturen. Han var bekant med Linné och insåg att hans sys­tem gick att överföra till kemins område. 1775 började han ge salter latinska namn i två delar, bestående av basen eller metallen följd av namnet på syran omvandlat till ett adjektiv. Silvernitrat, som tidigare ofta kallats Lapis infernalis (helvetessten), fick nu heta Argentum nitratum. Systemet skulle komma att finjusteras, men det var Bergmans idé att namnge salter efter bas och syra, precis som vi gör nästan 250 år senare. DEN FRANSKE KEMISTEN Louis­ Bernard Guyton de Morveau (1737–1816) läste 1779 den första volymen av Bergmans samlade verk och bad honom om tillåtelse att översätta boken till franska. de Morveau insåg styrkan i Bergmans system, men fransman som han var översatte han självfallet Bergmans latinska namn till franska. Han vände också på ordningen i namnen och Bergmans Argentum nitratum blev nitrate d’argent, och så heter det på franska än i dag. Bergman uppdaterade sin egen nomenklatur och– förmodligen med avsikten att hitta en kompromiss som skulle ha större sannolikhet att slå igenom– tog han till sig flera av de Morveaus förslag. Han vände till exempel själv på ordningen på basen och syran i sina namn. Däremot uttryckte han den bestämda åsik­ten att namnen skulle skrivas på latin för att åstadkomma en internationell kemisk nomenklatur HADE VI FÖLJT Torbern Bergmans önskan hade vi sagt Vitriolicum cuprumi stället för kopparsulfat (svenska), kobbersulfat (danska och norska), copper sulphate (eng­elska), Kupfersulfat (tyska), sulfate de cuivre (franska), kuparisulfaatti (finska).Torbern Bergman avled olyckligt nog re­dan 1784 och de Morveau förde hans arbete vidare. Vanligen får han också hela äran för det gemensamma arbetet. de Morveau konverterade senare till Antoine Lavoisiers antiflogistiska kemi och tillsammans med bland andra Lavoisier skrev han 1787 boken Méthode de nomen-clature chimique. Då får vi våra moderna ord som sulfat, sulfit, sulfid och karbonat.
Av Anders Lennartson, doktor i kemi och författare till flera böcker om kemi­ historia. Texten är publicerad i Kemisk Tidskrift nummer 1 2022.

Kemisk Tidskrift – Svenska Kemisamfundet.