Vi behöver metaller – men gruvbrytningen är inte konfliktfri. Här hörs olika sidor.
Gruvfrågan och vår metallförsörjning är temat för boken Brytningstid – hur gruvan blev en ödesfråga. Upplägget bygger på reportage. Författaren Marcus Priftis söker upp olika platser och personer och som läsare blir jag efter varje intervju nyfiken på vad nästa person ska berätta.
Vårt metallberoende slås fast redan på första sidan och sedan får vi följa med på en guidad visning av Aitik, Sveriges största koppardagbrott. Därefter hamnar fokus på stadsflytten i Kiruna. Stadens historia beskrivs mot bakgrund av Bergskollegiums och gruvornas betydelse för hela Sveriges utveckling.
LKAB:s chef för samhällsomvandlingarna, Mikael Westerlund, får berätta om företagets arbete med att flytta personbostäder. Kommunalrådet och turistföretagaren Gunnar Selberg ger i stället röst åt kritikerna som anser att stadsomvandlingen är ogenomtänkt.
Sven Knutsson, som är expert på dammsäkerhet, berättar i en intervju om dammen som nästan brast i Aitik år 2000 – en ögonöppnare för den svenska gruvbranschen, även om han själv ”skulle känna sig fullständigt trygg med att bosätta sig nedströms en svensk gruvdamm”.
När det gäller risk för utsläpp av metaller från avfallet vid normal drift baseras miljötillstånden på bolagens egna kontroller och beräkningar.
Vi får en översikt över samernas historia i relation till gruvnäringen. När det handlar om dagens gruva utanför Pajala berättar Tomas Sevä, som är ordförande i Muonio sameby, om samtalen han hade med företrädare för Northland Resources i början av 2000- talet.
Företaget ville samverka med samebyn och ge bra förutsättningar för renskötseln. I samma veva som gruvan startade 2012 nästan halverades världspriset på järnmalm, vilket ledde till att gruvan lades ner efter bara två år. Fyra år senare startade gruvan igen av företaget Kaunis iron.
Författaren jämför befolkningens inställning till gruvetableringar i olika delar av Sverige och kommer fram till att man kan dra en skiljelinje genom att lägga en linjal längs Dalälven. Skåne har knappt två procent av de aktiva undersökningstillstånden men står för hälften av alla överklaganden.
Boken ger en inblick i Kinas roll som ledande leverantör av kritiska material, med 70 procent av världsmarknaden. Vi får även en rapport om hur kongolesiska barn bryter malm under fruktansvärda förhållanden. Det handlar till exempel om en betydande andel av världsproduktionen av kobolt. Metallen är viktig i bland annat batterier. Den första etappen av Northvolts nya batterifabrik i Skellefteå kommer exempelvis att kräva 1 000 ton kobolt per år, vilket motsvarar 0,7 procent av världsproduktionen.
Olika perspektiv ställs mot varandra. Ekologen Pella Thiel anser att naturens och bergets rättigheter borde väga starkare. Erika Ingvald från SGU har ett globalt perspektiv: ”Det är en moralisk fråga. Om Sverige använder batterier, borde vi bryta de batterimetaller som finns i Sverige.”
Jonas Rudberg, som har varit med om att ta fram Naturskyddsföreningens mineralhierarki, resonerar annorlunda. ”Skulle barnarbetet i Kongo eller miljöförstöringen i Kina försvinna bara för att vi startar gruvor i Sverige också?” frågar han.
Det finns stor potential för effektivare återvinning av många metaller. Avfallsforskaren Nils Johansson anser dock att Sveriges metallpolitik gynnar malmbrytning framför återvinning. Det finns mycket teknik för bättre lösningar, men politiken och ekonomin behöver hänga med. Och efterfrågan.
Innan jag läste boken hade jag en viss kunskap om Sveriges metallförsörjning, men jag tänkte att boken skulle hjälpa mig att få en överblick. Det lyckades inte. Frågan känns fortfarande lika komplex. Men jag har fått en bättre inblick i gruvpolitik och de sociala sammanhangen. Särskilt när det gäller samernas perspektiv och skillnaden i människors inställning i olika delar av landet. En Sverigekarta med alla orter som nämns i boken utmärkta är ett tips till nästa upplaga.
Recensent: Jenny Olander, föreståndare för Kemilärarnas resurscentrum vid Stockholms universitet och ledamot i Svenska Kemisamfundets nomenklaturutskott.