Kemipriset har allt mer kommit att premiera livsvetenskapliga upptäckter – enligt en artikel i en tysk kemitidskrift. Författarna ser årets pris som en välkommen kontrast.
I en artikel som publicerades i den tyska tidskriften Angewandte Chemie i fjol hävdar kemiforskarna Guillermo Restrepo, Max Planck-institutet för matematik i naturvetenskap, och Jeffrey Seeman, University of Richmond, att Nobelpriset i kemi under de senaste decennierna i praktiken har blivit till ett pris i kemi eller livsvetenskap. Avgränsningen av vilka forskare som kan bli aktuella för Nobelpriset i kemi har, menar forskarna, successivt breddats, vilket gör att gränsen mellan kemipriset och medicinpriset har luckrats upp.
Guillermo Restrepo och Jeffrey Seeman noterar att det under första halvan av 1900-talet var relativt sällsynt – ungefär en gång vart tionde år – att Nobelpriset i kemi delades ut för upptäckter inom biokemi. Sedan ett par decennier tillbaka har dock andelen ökat betydligt. Ungefär vartannat pris tilldelas numera biokemiska upptäckter, vilket enligt författarna sammanfaller med utvecklingsmönstret för andelen biokemister i Kungliga Vetenskapsakademiens Nobelkommitté för kemi.
Samtidigt skulle denna uppåtgående trend också kunna förklaras av att andelen biokemisk forskning som görs inom kemiområdet också har ökat.
Johan Åqvist, professor i teoretisk kemi vid Uppsala universitet och ordförande i Nobelkommittén för kemi, ser inte några problem med prisets utveckling:
– Eftersom vi definierar biokemin som en del av kemin, precis som till exempel organisk kemi och supramolekylär kemi, belönas biokemiska genombrott då och då inom kemi. Men notera att begreppet livsvetenskap inte i sin helhet hamnar under kemi. Kemikommittén, anser vi, har en mycket stringent definition av vad som hamnar inom kemin, säger Johan Åqvist.
I artikeln tar författarna även upp att det kan verka godtyckligt huruvida en viss upptäckt belönas med Nobelpriset i kemi eller priset i fysiologi eller medicin. Som ett centralt exempel nämner de priset i fysiologi eller medicin 1962, som gick till James Watson, Francis Crick och Maurice Wilkins för deras arbete med att kartlägga dna-molekylen med hjälp av röntgenkristallografi.
Samtidigt har kemipriset åtskilliga gånger därefter gått till arbete som, menar de, kan hävdas vara betydligt mer fysiologiskt eller medicinskt till sin natur, bland annat 2009 ”för studier av ribosomens struktur och funktion”, 2012 ”för studier av G-proteinkopplade receptorer” och 2015 ”för mekanistiska studier av dna-reparation”.
Hade dessa upptäckter lika gärna kunnat belönas med Nobelpriset i fysiologi eller medicin? Eller hade Watson, Crick och Wilkins lika gärna kunnat få kemipriset?
– Dessa pris är just sådana biokemiska genombrott som omfattar detaljerad karakterisering, rekonstitution eller strukturbestämning av några av de mest fundamentala biokemiska systemen i levande celler. Så från kemins sida ser jag inget konstigt alls här, säger Johan Åqvist.
– Däremot skulle inte rent genetiska upptäckter kvalificera för kemipris. Vad gäller medicinpriset är det nog framför allt fysiologidefinitionen som kan ge upphov till gränsfall, beroende på hur vitt man tolkar begreppet. Om man tänjer på begreppet fysiologi så kan nog arvsmassans struktur platsa där också.
Det kan därmed tyckas finnas åtminstone visst fog för författarnas observation av en potentiell överlappning mellan de två priskategorierna. Men Guillermo Restrepo ser positivt på årets Nobelpris i kemi som tilldelas Benjamin List och David MacMillan för utvecklingen av asymmetrisk organokatalys:
– Det är en tacksam kontrast mot trenden att belöna forskare med huvudsakligt fokus på medicin och fysiologi snarare än kemi. Det här priset visar att kemi är ett levande vetenskapsfält med innovativ forskning, som utvecklar vår kunskap om kemi, vilket i sin tur kan leda till framsteg inom andra discipliner, inklusive fysiologi och medicin. Förhoppningsvis kommer årets pris att bidra till en mer balanserad bild hos allmänheten av vad kemi är, säger Guillermo Restrepo.
Text: Thomas Wedérus, frilansjournalist
Den här artikeln publicerades ursprungligen i Kemisk Tidskrift nr 4 2021. Kemisk Tidskrift skickas ut till medlemmar i Svenska Kemisamfundet. Kemisk Tidskrift – Svenska Kemisamfundet
Läs mer om medlemskapet här: Medlemskap – Svenska Kemisamfundet