Innan kemin i slutet av 1700-talet blev en vetenskap rådde ett rent sammelsurium när det gällde namn på substanserna.
Alkemisterna ville hålla sina recept hemliga och använde sig därför ofta av obskyra namn. Kvicksilversulfid kallades till exempel ”drakblod” eller ”mjölk från den svarta kon”. Inom europeisk alkemi förekom på 1500-talet mer än hundra synonymer för kvicksilver. Någon vetenskaplig kommunikation kunde då knappast ske.
I slutet av 1600-talet ökade skepsisen mot alkemins förvirrade språkbruk. I läroboken The septiccal chymist, utgiven 1661, propagerade den irländske kemisten Robert Boyle (1627–91) för sakliga och praktiska namn.
Den franska kemisten Nicolas Léméry (1645–72) var starkt kritisk mot alkemisten Paracelsus märkliga idé att alla ämnen byggdes upp av de tre ”principerna” salt, svavel och kvicksilver. ”Det är högstämda termer som förklarar väldigt lite”, skrev han i Cours de chemie från 1697.
Namngivningen i alkemins tidsålder var helt godtycklig. Men även när kemin började likna en vetenskap i mitten av 1700-talet kunde i sammanhanget ovidkommande egenskaper som vikt, lukt, smak och löslighet få bestämma namnen. Vad kunde passa bättre än tungsten för den onekligen tunga metall som i dag heter volfram? Eller blysocker för sött smakande blyacetat och bittersalt för det bittra magnesiumsulfatet – kemisterna smakade på sina prover. Många salter och oxider fick namn av sina färger, men detta bruk var kroniskt opålitligt då helt olika slags föreningar kan ha samma färg.
Spirit kunde betyda både en syra och en bas trots att de har rakt motsatta egenskaper. I själva verket kunde spirit beteckna nästan vad som helst, till exempel gaser och lättflyktiga vätskor som blandar sig med vatten.
Vitriol användes av Johannes Kunckel (1630–1703) som benämning på alla metallsalter. Den franska kemisten Pierre Joseph Maquer (1718–84) använde däremot vitriol som term enbart för de salter som bildas av svavelsyra. Ett namn som sel urineux säger inget om innehållet, bara att det luktar illa. Den förhärskande flogistonteorin gjorde det inte lättare att identifiera och namnge ett elementärt ämne. Kemisterna trodde till exempel att metalloxiden var ett enklare ämne än metallen i sig.
En och annan förening döptes efter sin upptäckare, till exempel glaubersalt (natriumsulfat). Rudolf Glauber (1604–68) gjorde mycket reklam för sin universalmedicin.
Jordarten gadolinit benämndes efter Johan Gadolin (1760–1852), den kemist som analyserade mineralet. I mineralet döljer sig den sällsynta jordarts metallen yttrium, döpt efter fyndorten Ytterby.
Känd, inte minst för oss svenskar, är scheelegrönt, en arsenikförening som bär sin upptäckares namn, apotekaren i Köping Carl Wilhelm Scheele (1742–86). Den tyske apotekaren Martin Heinrich Klaproth (1743–1817) upptäckte uran och döpte metallen efter planeten som observerades samma år. Under andra halvan av 1700-talet ökade antalet kända ämnen och föreningar snabbt, särskilt mängden salter, som närmade sig 500. Långa beskrivande namn, som terra calcarea Acido Vitrioli saturata seu mixta (kalciumsulfat) eller spiritus salis ammoniaci cum sale alkali parata (ammoniumkarbonat) blev nu hopplösa.
…
Här tog det tyvärr slut… Hela den här artikeln kan läsas i Kemisk Tidskrift nr 3 2023 (om du är medlem och behöver lösenordet till PDF-versionen av tidningen som du finner via länken, mejla Kemisamfundet på info@kemisamfundet.se)
Kemisk Tidskrift skickas ut till medlemmar i Svenska Kemisamfundet.
Läs mer om medlemskapet här: Medlemskap – Svenska Kemisamfundet
Text: Ulf Ivarsson, pensionerad fackpressjournalist. Han har skrivit romanen Kemin var hans ädla ögonsten om Carl Wilhelm Scheele, som kom ut 2020.