skip to Main Content

Så blev Nobelpriset världens mest kända

I prisets barndom löstes en rad problem för att skapa en identitet.

Alfred Nobels testamente var kort och de praktiska konsekvenserna kunde tolkas på olika sätt. Här är han porträtterad av Emil Österman. Bild: The Nobel Foundation

Boken Andens olympiska spel – Nobelprisets historia är en intressant berättelse om Nobelpriset, dess tillkomst i början av 1900-talet och dess utveckling med fokus på tiden fram till andra världskrigets utbrott 1939.

Boken är populärvetenskaplig i sin framställning, men väl underbyggd av fakta och rik på detaljer, vilket gör sidantalet stort.

Boken börjar med en kort beskrivning av organisationerna runt priset, följt av en lika kort biografi över Alfred Nobel. Därefter ägnas de flesta kapitlen åt hur man så småningom skapade en hållbar verksamhet med tillkomst av Nobelstiftelsen, dess samarbete med prisutdelande institutioner och slutligen det så kallade publika systemet – inklusive olika medier som har tillkommit på senare tid.

Viktiga frågor med anknytning till detta handlar om Nobelprisets identitet och dess användbarhet i olika sammanhang i samhället och forskningen.

Boken är i hög grad läsvärd för den som vill förstå Nobelprisets utveckling och dess betydelse för Sverige som land och som forskarnation. Även om andra tidigare böcker har getts ut om Alfred Nobel och hans gärning har ingen skrivit så initierat som Gustav Källstrand om själva priset och dess betydelse, när det utvecklades i samarbete mellan Nobelstiftelsen och de prisutdelande institutionerna under många år.

Man får ta del av denna utveckling i boken, som även har kapitel som handlar om till exempel finanser, skattefrågor, Nobelfesten, Norges speciella ställning som systernation, påverkan från första världskriget som ledde till ett antal inställda Nobelpris, byggnadsfrågor (såsom förslag till ”Nobelpalats”), och specifikt ett par mycket diskuterade tidiga Nobelpris – fysikpriset som 1921 gick till Albert Einstein för hans förtjänster inom den teoretiska fysiken, särskilt hans upptäckt av lagen för den fotoelektriska effekten – och medicinpriset 1923 till Frederik Banting och John Macleod för upptäckten av insulin.

Boken har ett rikt register av referenser och ger en mycket god kunskap om de förhållanden som ger dagens läsare nya insikter om problemen som hanterades och löstes i prisets barndom. Nobels testamente var kort och koncist och de praktiska konsekvenserna kunde därför tolkas olika av olika personer, vilket ledde till att det tog tid att komma fram till konsensuslösningar.

Min enda invändning mot boken är att den kanske kunde ha gjorts något kortare, och att man kunde ha undvikit några detaljerade beskrivningar av meningsutbyten mellan tidiga inflytelserika personer inom Nobelsfären. Sådana avsnitt – med många specifika detaljer – hör kanske mer hemma i en mer vetenskapshistoriskt orienterad beskrivning av Nobelprisets historia än i en populärvetenskaplig historiebok.

Bokens författare, Gustav Källstrand, född 1980, är idéhistoriker och nu verksam vid Nobelmuseet. Han har därför en utmärkt bakgrund för att skriva denna bok och jag har läst den med stort intresse. Historieskrivningen handlar mest om tiden fram till andra världskriget. Jag skulle gärna läsa en uppföljande del som närmare behandlar några ytterligare decennier och som kanske tar ännu mer fasta på hur Nobelpriset avspeglar vetenskapens och litteraturens utveckling under 1900-talet. Fredens och krigens utveckling under motsvarande tidsperiod har nog knappast varit så bra som Nobel skulle ha önskat, men kanske framtiden har något bättre att erbjuda.

Text: Astrid Gräslund, professor emerita i biofysik, Stockholms universitet, sekreterare och suppleant i Nobelkommittén för kemi 1996–2014, samt suppleant i Nobelstiftelsens styrelse 2006–2015.

Den här artikeln publicerades ursprungligen i Kemisk Tidskrift nr 4 2021. Kemisk Tidskrift skickas ut till medlemmar i Svenska Kemisamfundet. Kemisk Tidskrift – Svenska Kemisamfundet

Läs mer om medlemskapet här: Medlemskap – Svenska Kemisamfundet

Årets Nobelpris i kemi tilldelades Benjamin List vid tyska Max-Planck-Institut für Kohlenforschung, Mülheim an der Ruhr, samt David W.C. MacMillan, Princeton University, USA “för utvecklingen av asymmetrisk organokatalys”. Läs mer om vad olika kemister tyckte om nobelpriset 2021 här: Kemister kommenterar Nobelpriset: “Syntesfältet exploderade” – Svenska Kemisamfundet