Detektivarbete, dofttester och kemi. Det är bakgrunden till succén Vasa 1628 – kopian på världens äldsta bevarade sprit. Originalet hittades på det bärgade regalskeppet Vasa.

När Vasaskeppet efter mer än 300 år på Östersjöns botten 1961 drogs upp ur vattnet följde över tusen föremål som fanns ombord med – bland annat nio spritflaskor av tenn. En hittades längst fram i skeppet på babordssidan, nerstuvad bland frakten. Den var helt intakt med innehållet kvar.

– Flaskan hade legat nedtryckt i lera på havsbotten och hade inte påverkats över huvud taget. Den var i mycket gott skick tills den öppnades, berättar Daniel Borg, som är processingenjör och entreprenör och som nästan 60 år efter fyndet gjordes tog sig an utmaningen att skapa en kopia av spriten från Vasaskeppet.

Daniel Borg bor på ön Fejan i Stockholms norra skärgård. Smaker är ett av hans stora intressen. Redan i högstadiet började han brygga öl hemma i garderoben – till sina föräldrars förtret.

På senare år bland annat gjort cider av vildäpplen, som han har plockat på tomten i skärgården.

– Den är perfekt att destillera och lagra på ekfat för att få en hemmagjord calvados. Mitt primära intresse är att utvinna doft- och smakämnen ur äpplena.

Men så fick grannens svåger Mikael Stenbom smaka på den hemgjorda calvadosen och blev förtjust. Han sitter i styrelsen för stiftelsen Vasa Rediviva, vars syfte är att verka för skeppets bevarande.

Det visade sig att stiftelsen, tillsammans med en pr-byrå, sökte någon som kunde destillera. De hade en idé om att försöka göra en kopia på spritdrycken som hittats på Vasaskeppet. Uppdraget gick nu till Daniel Borg.

Vasamuseet undersökte spritflaskan redan 1961. Den långa lagringen hade dock påverkat tennet så att locket inte gick att få upp. I stället borrade man hål i botten och tappade upp innehållet – 1,3 liter ljusgul vätska – på en glasflaska.

Vin- och spritcentralen gjorde en analys som visade att vätskan bestod av 33 procent etanol, finkeloljor – ämnen med högre kokpunkter än etanol som kan följa med vid destillering – samt acetaldehyd och etylacetat som hade bildats av alkoholen. Ett prov av vätskan destillerades och kördes i gaskromatograf. Kurvan man fick fram jämfördes med kurvor för kända spritsorter. Man kom fram till att vätskan var mest lik rom eller möjligen arrak – med reservation för att man inte visste om metallen hade påverkat drycken.

Det resultatet håller inte i dag, enligt Daniel Borg. Han är ganska säker på att vätskan är ett destillat av vin – eau-de-vie – som lagrats på ekfat. Den slutsatsen grundar han på doft- och smaktester, nya kemiska analyser och efterforskning i historiska källor. De nya analyserna har gjorts av Vasamuseet, som 2017 körde prover av drycken i gaskromatograf och masspektrometer.

Utöver etanol fann man isoamyl-alkohol, propanol och ättiksyra, som kan bildas vid jäsning och bli kvar efter destillering, samt anisaldehyd och anisylaceton i provet.

De senare pekar på att spriten kryddats med anis eller fänkål, som innehåller stora halter anetol som kan ha omvandlats till anisaldehyd och anisylaceton med tiden.

Man har dock fortfarande inte något riktigt svar på om innehållet har reagerat med ämnen i flaskan det har förvarats i. Den är gjord av en legering av tenn och bly.

– Det finns ingen metallsmak och mätresultaten visar inte att det finns några blyföroreningar i vätskan. Anisaldehyd kan då den är löst i syra och etanol reagera med vissa metaller och påverka smak och färg. Men någon sådan analys har inte gjorts, säger Daniel Borg.

Dofttesterna ger en vink om att spriten har lagrats på ekfat innan den buteljerades på tennflaskan. Det stämmer också väl med historiska fakta. Stora kärl – som de som skulle krävas för lagring – var på 1600-talet gjorda av trä.

Daniel Borg beskriver doften som ”angenäm med en rund och mild karaktär likt eau-de-vie och med en svag men tydlig ton av anis eller fänkål med undertoner av vanilj och lakrits”.

Han är en av fyra som även smakat originalspriten. Då fanns av den ursprungliga mängden med 33-procentig alkoholhalt kvar en mindre mängd 16-procentig sprit.

Den flaska som vätskan hade förvarats i hade förslutits med en kork som inte var tät.

– Jag var förberedd på att den skulle smaka dåligt eftersom det var destillerat på 1600-talet och en del sprit dessutom hade dunstat, men det smakade förvånansvärt bra. Det fanns en liten bismak av utblandad sprit, en sträv mineralsmak, som av smält snö – och tydlig anissmak. Smaken var också lite fruktig, som av destillerat vin.

Trots kemiska analyser, doft- och smaktester hade han inte alla svar. Det krävdes ytterligare detektivarbete. Nästa steg var att med hjälp av historiska källor lista ut vad som kunde vara rimligt. Spritmuseum och Vasamuseet hjälpte till i sökandet, som gav flera svar. Exempelvis användes alkohol på 1600-talet främst för att tillverka krut, men också för att lösa örter i medicinskt syfte.

Spriten som fanns på skeppet Vasa var smaksatt med anis, vilket tydde på att den var för medicinskt bruk. I Örta-Book, en bok som publicerades samma år som Vasa förliste, hittade Daniel Borg recept på hur anis skulle beredas för att behandla en rad olika sjukdomstillstånd. Boken skrevs av Arvid Månsson, som var medicinare och destillatör. Där fanns också ett recept på en spritdryck, som blev utgångspunkten för dagens Vasasprit.

Daniel Borg började experimentera med ett destillat av eau-de-vie för att hitta originalets smaker.

– Jag testade att tillsätta olika smakämnen, destillerade spriten igen och lagrade destillatet i olika omgångar. Det späddes ut till en alkoholhalt på 55 procent och fick sedan mogna i öppna metallkärl. Många av de ämnen som ger dålig smak är flyktiga och försvinner i rumstemperatur. Till de öppna metallkärlen tillsatte han kryddning – ugnsrostad flisad ek, färsk anis och råsocker – som fick ligga i spriten i två till fyra veckor. Han doftade och smakade för att avgöra när drycken var klar.

Sockret tillsätts för att få bort den strävhet som kan uppkomma av avdunstning och för att kompensera för att destillatet de använder inte innehåller fruktsocker, som originalet.

Före buteljering blandas drycken med vatten till en alkoholhalt på 33 procent. Den halten är precis på gränsen för att vätskan inte ska bli grumlig. Späder man med mer emulgerar en del av anisoljorna och vätskan blir grumlig.

– Vi har kommit så långt som det är rimligt med kopian. Smaken är väldigt lik originalet.

Sedan något år tillbaka har pr-byrån och Daniel Borg ett bolag som på uppdrag av stiftelsen tar fram och säljer spriten som fått namnet Vasa 1628. Norrtelje brenneri är legotillverkare. Produktionen drog igång förra sommaren och de 1 000 första flaskorna sålde slut i juli. Den andra batchen kom till Systembolaget i september och tog slut på ett par dagar.

Nu – inne på den femtonde batchen – är produktionen i kapp.

Text: Siv Engelmark, chefredaktör Kemisk Tidskrift.

Den här artikeln kommer ursprungligen från Kemisk Tidskrift nr 2 2023. Kemisk Tidskrift skickas ut till medlemmar i Svenska Kemisamfundet.

Läs mer om medlemskapet här: Medlemskap – Svenska Kemisamfundet