Är åldrande en naturlig process, eller en sjukdom som kan botas? En ny bok argumenterar för det senare.
Boken Livslängd: Varför vi åldras – och varför vi inte måste göra det försöker förklara varför vi åldras och vad vi kan göra nu och i framtiden för att öka vår livslängd och – ännu viktigare – vara friska längre. Den tar också upp vilka förändringar samhället behöver göra för att anpassas till att vi lever allt längre.
Tack vare bättre livsvillkor och framsteg inom det medicinska området har den genomsnittliga livslängden ökat stadigt det senaste århundradet. I dag förväntar vi oss – åtminstone i västvärlden – att kunna fira 80-årsdagen förhållandevis friska.
Ändå når inte alla det målet, och vad som räknas som god hälsa vid den åldern är relativt, eftersom åldrande fortfarande förknippas med allmän skörhet, svaghet och en mängd åldersspecifika sjukdomar.
Dessutom verkar det fortfarande vara omöjligt att sträcka ut livslängden uppåt 120 år. Därför finns ett stort intresse för att ur biologisk och medicinsk synvinkel förstå varför och hur vi åldras, vad vi kan göra för att åldras väl och ur ett socioekonomiskt perspektiv förstå hur samhället ska anpassa sig till en ökad livslängd.
Harvardprofessorn David Sinclair har ägnat sin vetenskapliga gärning åt att besvara dessa frågor – och diskuterar i boken sina resultat och förhoppningar om mänsklighetens framtid. En röd tråd är att åldrande inte är ett naturligt och oundvikligt tillstånd, utan en sjukdom per se, som därför ska botas med lämpliga behandlingar.
Det är en väldigt kontroversiell ståndpunkt, där åsikterna är polariserade både bland experter och allmänhet. Där finns de som betraktar åldrande som en naturlig del av livet med begränsningar på samma sätt som under barndomen. Men där finns också de som ser åldrandet som en sjukdom, precis som cancer – en specifik riskfaktor som kan försämra utfallet av en behandling eller ge en sämre prognos, som vi nyligen har sett i samband med sjukdomen covid-19.
David Sinclair har många starka argument för sin tes. Han diskuterar vad som ska anses naturligt och vad som inte är det, och argumenterar för att åldersrelaterade sjukdomar inte ska studeras och behandlas separat, utan som ett fenomen kopplat till åldrande.
I en första vetenskaplig del presenterar han sina fynd om hur celler åldras och signalproteinerna sirtuins (SIRT1-7 hos människor) roll i processen. Förhållandet mellan dessa proteiner och åldrande är otroligt komplext och fascinerande. Bokens beskrivning av de molekylära mekanismerna kan dock vara för svår för en läsare utan förkunskaper inom området, medan experter kan komma att tycka att den förenklar för mycket.
Efter att de molekylära grunderna för åldrandet har beskrivits kommer bokens andra del, som fokuserar på att bekämpa åldrandet. Där finns David Sinclairs råd för ett hälsosamt liv – något som alla som lyckas hålla sina nyårslöften lätt kan följa – kombinerat med genetisk screening och kontinuerlig provtagning, som redan finns tillgänglig.
Han diskuterar också utvecklingen av medicinska behandlingar och futuristisk bioteknik, som potentiellt kan minska åldrandet eller åldersrelaterade sjukdomar. Allt som tas upp i avsnittet är inte nytt eller fullständigt validerat, men det är särskilt intressant när det beskriver den teknik som nu är tillgänglig eller under utveckling.
I den sista delen fokuserar David Sinclair på vad som kommer att hända när människor lever längre, varför vi skulle vilja göra det och vilka potentiella problem en ökande population relativt friska äldre kan medföra. Hans syn på framtidens möjligheter är väldigt optimistisk och indikerar att ett långt liv är tilltalande endast om förhållandena för åldrandet ändras, både medicinskt och socialt.
Jag tror att det är här läsaren hittar fler ämnen att fundera på. Världens befolkning åldras och många av nyckelfrågorna som hör hit diskuteras redan frekvent, utan att det finns något klart svar. Sammanfattningsvis återstår två frågor: Om alla omständigheter vore goda, som David Sinclair hoppas, skulle du verkligen vilja leva för alltid? Och skulle världen vara bättre om människor levde för alltid?
Text: Francisca Lottersberger, lektor i molekylär genetik och VCMM Fellow vid Linköpings universitet. Hon studerar molekylära mekanismer som reglerar genomets stabilitet.
Den här artikeln publicerades ursprungligen i Kemisk Tidskrift nr 3 2021. Kemisk Tidskrift skickas ut till medlemmar i Svenska Kemisamfundet. Läs mer om tidskriften här: Kemisk Tidskrift – Svenska Kemisamfundet
Läs mer om medlemskapet här: Medlemskap – Svenska Kemisamfundet