Från Kemisk tidskrift 3 2026
Theodor ”The” Svedberg tilldelades 1926 års Nobelpris i kemi för sina arbeten om så kallade kolloidala dispersioner. Han är också känd för att ha utvecklat ultracentrifugen, med vars hjälp det gick att bestämma storleken på bland annat proteiner.
Theodor Svedberg föddes 1884 i Valbo socken nära Gävle och var tidigt naturvetenskapligt intresserad, framför allt av botanik, och han gjorde både fysikaliska och kemiska experiment hemma och i skolan. 1904 började han studera vid Uppsala universitet och redan 1908 blev han doktor i kemi på sin avhandling om kolloidala dispersioner. 1912 blev han Sveriges första professor i fysikalisk kemi, som var ett ämne under stark utveckling.
Kolloider är partiklar och makromolekyler som är tillräckligt små för att hålla sig ”svävande” i en vätska, i stället för att sedimentera. Viktiga exempel är proteiner, fettpartiklar i mjölk och metalloxider i vit färg och solkrämer. När The Svedberg började sin akademiska forskning var kolloider ett nytt och aktivt område, och ganska lite var känt om sådana system. Att materia kunde existera i form av atomer och molekyler började bli etablerat, men var långt ifrån helt accepterat.
Jag lovade mig själv att jag skulle använda de följande tio åren av mitt liv att göra mig värdig priset. Och så blev det också.
The Svedberg publicerade 1912 sin bok Über die Existenz der Moleküle (Om molekylers existens) där han samlade sitt arbete om kolloider. Bland annat hade han studerat deras slumpvisa rörelser med vilka han kunde bestämma ett värde på Avogadros konstant. Dessa resultat stödde Albert Einsteins nyligen utvecklade teorier om så kallad Brownsk rörelse, och den generella idén om att materien består av partiklar. Det var framför allt dessa arbeten som gav honom Nobelpriset 1926.
The Svedberg skrev i sin självbiografi att han tilldelats priset för tidigt, eftersom han då bara börjat med sina studier av proteiner med ultracentrifugering: ”Jag lovade mig själv att jag skulle använda de följande tio åren av mitt liv att göra mig värdig priset. Och så blev det också.”
1923 fick Svedberg en gästprofessur vid University of Madison, Wisconsin. Han erbjöds att bidra till att bygga upp kolloidkemin som forskningsämne, och startade därför ett forskningsprogram och gav en serie offentliga föreläsningar som besöktes av forskare från hela USA. Hans vistelse i Madison hade stort inflytande på utvecklingen av forskningsområdet i landet. Den gav även honom själv viktiga insikter och inspiration, både hur forskning bedrevs och organiserades i USA, och nya idéer för forskningsprojekt. Särskilt viktiga var de tidiga försöken med ultracentrifugering som han gjorde i samarbete med amerikanska forskare. Samtidigt hade en första, enkel version av en ultracentrifug framställts i Uppsala. Redan under resan hem arbetade The Svedberg med skisser för förbättringar.
Hans mål var att konstruera en ultracentrifug för att nå g-krafter om en miljon gånger vår vanliga gravitation. Samtidigt skulle man kunna mäta sedimentationen av kolloiderna med optiska metoder, genom ett fönster av kvarts på centrifugen. Rotorn och mätcellen måste hålla för de krafter som uppstod, och vibrationer från motorn måste minimeras. Dessutom måste mätcellen tillverkas i form av en tårtbit, med kanter som med hög precision pekade in mot centrum av rotorn, för att undvika att vätskan i cellen rördes om. Metoden var mycket framgångsrik, och kunde lösa både grundläggande och tillämpade problem.
Kemister vid den tiden var i stort eniga om att molekyler inte kunde vara större än några hundra Dalton. Man ansåg det osannolikt att mycket större molekyler kunde vara lösliga. Med röntgendiffraktion hade man dessutom visat att för till exempel cellulosa och gummi – som vi i dag vet är polymerer – var den kristallografiska enhetscellen relativt liten. Den kristallografiska enhetscellen är minsta enheten i en kristallstruktur, och om man upprepar den i alla riktningar får man hela kristallen. Man trodde att molekyler inte kunde vara större än enhetscellen, vilket vore för smått för att rymma en hel polymer. I motsats till dessa idéer kunde The Svedberg dock i slutet av 1920talet visa att polystyren har en hög molekylvikt. Detta ledde till att förekomsten av polymerer som stora makromolekyler i lösning blev accepterad. Han visade också att flera proteiner har en väldefinierad och hög molekylmassa, vilket förvånade honom själv men ledde till en radikal ändring i förståelsen av proteiner.
Genom sina vetenskapliga framsteg drog The Svedbergs institution till sig ett stort antal medarbetare och besökare från hela världen, och man fick utnyttja varje utrymme. Dagens Nyheter skrev i oktober 1926 i en rubrik att ”Professorn får arbeta i en mörk kolkällare och hans lärjungar på en WC”.
I november tilldelades han Nobelpriset och i december beslöt Sveriges riksdag att finansiera ett nytt institut åt honom i Uppsala. Detta stod färdigt 1931, i direkt anslutning till Kemiska institutionen, och kunde rymma över 100 med arbetare. Institutet utmärkte sig genom en välutrustad mekanisk verkstad och en räknekammare med sju medarbetare som utförde de många beräkningarna som krävdes för dataanalys. Institutet fanns kvar till 2016.
Det här är en del av artikeln ”Pionjären som prisades för 100 år sedan” som publicerades i vår medlemstidning Kemisk tidskrift 3 2026. De senaste utgåvorna av Kemisk tidskrift finns i digital form här: Kemisk tidskrift – Svenska Kemisamfundet Om du är medlem kan du mejla info@kemisamfundet.se för att få lösenord för att läsa dem.
Texten är ett sammandrag ur Björn Lindmans och Lars-Olof Sundelöfs artikel om Theodor Svedberg, skriven för Ingenjörsvetenskapsakademiens årskonferens 2010. Bearbetad av Leif Hammarström. Övrig källa Riksarkivet.