Koldioxidhalten i atmosfären varierar naturligt mellan istid och mellanistid. Under en istid går koldioxidhalten ned för att sedan öka under mellanistiderna. Man har hittills trott att den främsta anledningen är att havsvattnet inte kan binda upp lika mycket kol när det blir varmare men en ny studie från Göteborgs universitet tyder på att tinande permafrost står för en betydande del av koldioxidutsläppen när klimatet blir varmare efter en istid.

– Vi har kommit fram till att marker norr om vändkretsen, 23,5 grader norr, avgav mycket kol när medeltemperaturen steg på norra halvklotet efter vår senast istid. Vi bedömer att det kolutbytet kan ha stått för nästan hälften av den stigande halten koldioxid i atmosfären, säger Amelie Lindgren, forskare i ekosystemvetenskap vid Göteborgs universitet, i ett pressmeddelande.

I modern tid har dock människans förbränning av fossila bränslen rubbat den naturliga balansen. Sedan industrialiseringen har koldioxidhalten stigit från 280 ppm till dagens cirka 420 ppm – en nivå mycket högre än vid naturliga variationer mellan istider och mellanistider.

Läs mer i pressmeddelandet från Göteborgs universitet: Tinande permafrost bakom mer koldioxid i atmosfären | Göteborgs universitet

Läs mer i den vetenskapliga artikeln: Massive losses and gains of northern land carbon stocks since the Last Glacial Maximum | Science Advances