Den natur- och teknikvetenskapliga energiforskningen måste på ett tidigt stadium länkas till potentiella samhällsdilemman som tekniken kan tänkas medföra, skriver Uppsalaforskaren Henrik Ottosson.

Trots ny energiteknik går klimatarbetet för långsamt. Enligt Naturvårdsverket minskade Sveriges territoriella växthusgasutsläpp med endast 29 procent mellan 1990 och 2019. Samtidigt visar en studie som nyligen publicerades i Energy Research & Social Science att 99,88 procent av världens sammanlagda anslag till forskning om klimat och omställning till ett fossilfritt samhälle under åren 1990–2018 gått till teknik- och naturvetenskaplig forskning.

Om vi antar att Sverige inte avviker kan vi fråga oss om vi har investerat rätt. Är energiomställningen enbart avhängig ny teknik eller är det andra aspekter som vi behöver lyfta in?

I närheten av Ångströmlaboratoriet vid Uppsala universitet växer den nya klimatsmarta stadsdelen Rosendal fram; en stadsdel där dyra, tunga och energislukande stadsjeepar med eldrift inte är ett ovanligt inslag. Samtidigt pyr missnöjet med vindkraftverk runt om på den svenska landsbygden.

I Malungs kommun folkomröstade man om vindkraftverk på Ripfjället, vilket ledde till en infekterad debatt där kommuninvånarna splittrades i två läger. Ligger denna samhällsutveckling utanför vad som är relevant för forskning och utveckling inom kemi? Inte enligt min mening. Man kan fråga sig vilka dispyter som kan uppstå kring framtida energitekniker.

…

Här tog det tyvärr slut… Hela den här artikeln kan läsas i Kemisk Tidskrift nr 4 2021. Kemisk Tidskrift skickas ut till medlemmar i Svenska Kemisamfundet. Kemisk Tidskrift – Svenska Kemisamfundet

Läs mer om medlemskapet här: Medlemskap – Svenska Kemisamfundet

Text: Henrik Ottosson, docent i fysikalisk organisk kemi och lektor vid Uppsala universitet. Han koordinerar det tvärvetenskapliga initiativet Urban Sustainability, som ingår i Uppsala University Sustainability Initiatives. Syftet är att initiera nya samarbeten mellan olika discipliner.